AnotherDay

Vilken upplevelse. Jag är såld.
Okej, själva festivalandet (massa folk, fylla och tält) är väl inte riktigt my cup of tea.
Men att uppleva artisterna live.
Det ger musiken en helt ny dimension och jag har börjat älska vissa artister, enbart på grund av deras scennärvaro.


The soundtrack of our lifes.

Inte några jag lyssnat speciellt mycket på innan.
Men gud.
Jag har en tonårs förälskelse i Martin Hederos.
Något så sexigt som när han spelar på sina keyboards har jag sällan skådat.
Han går in helhjärtat för musiken och jag är helt bettuttad.

Martin Hederos
♥



Håkan Hellström

Någon som jag innan avskytt.
Jag menar... Vem fan tycker att den man är förälskad i är "den fulaste flickan i världen"?
Men kontakten han har med publiken gör att man blir helt förtrollad.
Det går lixom inte att låta bli att sjunga med.
För visst finns texten där bak i huvudet, även om jag "avskyr".
"Och du sa
du måste vara sjuk
sjuk sjuk sjuk
Du måste vara blind
blind blind blind
du måste vara blind
för du kan inte se
när löven faller ner
hur ful jag är"

Lykkie Li

Hon tappade rösten halvägs in i uppträdandet.
Men vad gjorde det?
Hon rockade ändå och jag är glad att jag stod längst fram under denna konseren.
Stenhård och så fantastiskt vacker.
Hade jag inte redan haft en crush på Martin Hederos så... ;)

La Roux

De har spelats om och om i mina högtalare länge, att La Roux fick avsluta
Way out west 2010 gjorde hela upplevelsen fullständigt.
ALLA på festivalen sjöng med och stämningen var oslagbar.
Detta kvällen gick nog alla hem bulletproof.



"Been there done that messed around
I'm having fun don't put me down
I'll never let you sweep me off my feet

This time baby
I'll be bulletproof
This time baby
I'll be bulletproof"

De enda jag är ledsen att jag missade är Steget.
Enligt recensionerna skulle de varit fantastiska.
Aja. Nästa gång. ;)

---

Bilder snodda från brightestyoungthings.com och rockfoto.nu