AnotherDay

Liten bebbe har börjat få nog av en arbetande mamma.

Förvärkar har jag haft länge, men i går ville de inte släppa trotts vila, vila vila.

Vid 22 blev jag så nyfiken på värkarna som körde slut på min kropp.

Placerad under ett täcke i soffan började jag att klocka dem och vid 23 gick det iväg ett sms till mamma.

Vid halv tolv, över en telefonlinje till värmland, tvingade mamma mej att ringa förlossningen.



Jag känner mej som en jävla hypokondriker så fort jag ska till sjukhus.

Jag verkligen hatar det. Får för mej att jag inbillar mej allt.

Å nu blev allt så verkligt helt plötsligt.

Bebis, värkar, FÖRLOSSNING?

Det är massa kvar att förbereda innan vi ska ha kontakt med förlossningen.

Så jag ringde i alla fall, å visst tyckte de att vi skulle komma in för en koll.

CTG-Kurva- hjärtljud, hård mage och fosterrörelser.

Visst hade jag sammandragningar.

Ingen inbillning här.

Men bebbe mår bra där inne i magen och har inga planer på att komma än.
Ultraljud- Huvud, "Där är kinden och ansiktet döljs av en underarm." mage, lårben...

Läkaren försökte kolla åt oss men busungen tryckte upp rumpan mot moderkakan.

Bebis ligger precis över normalkurvan på tillväxtkurvan.

Stor bebbe precis som sin bror.

Livmodertappen är 4cm, oförändrad och det finns gott om fostervatten.

Med andra ord, mina förvärkar är ofarliga öven om de är obehagliga och uttröttande.

De erbjöd mej en spruta för att få magen att slappna av men jag tackade nej.

Så länge bebis mår bra där inne känns det onödigt.

Nu börjar jag nästan överväga en spruta i alla fall då värkarna fortfarande kommer å går.

Får se hur mycket jag orkar med.

Nu ska jag slå en pling till min chef.

För liten jenny orkar inte mer.